Havet.

onsdag 30 juli 2014

X-holmen

X-holmen.

Tom vaknade. Agnes sov fortfarande. Barnen snusade i sina sängar. Han satte sig upp. Han låg i dubbelsängens överslaf. Agnes låg under. Robert låg i överslafen på den andra sängen. Eva där nere. Han kände att det var lite kvavt inne i Lillstugan. Ida mumsade på en morot. Eva hade sparkat av sig hela täcket. Robert låg på mage. Agnes rörde sig lite i sömnen. Han gick försiktigt ned för stegen. Tänk så fina sängarna blivit. Han var nöjd med sitt snickarjobb. Nu fanns det också el i Lillstugan. Ingen fast installation. Man drog en sladd från stora husets källare, och kopplade ihop med en vanlig kontakt, som satt under taket. Det fungerade bra. Bitta var med familj i stora huset, så han ville inte gå upp dit. Bitta ville skilja sig. Det hade han förstått mellan raderna. Än så länge var Nisse kvar. Det blir nog enklare sedan, tänkte han. Han slog upp vatten i en gryta, och satte på spisen. Agnes dricker inte Neskaffé, men nu var det bara han som skulle ha. Han öppnade en springa på dörren. Inte mer för Idas skull. Sedan kom han att tänka på nätet de satt upp för Idas uteplats. Han öppnade dörren på vid gavel. Sval luft strömmade in. Ida skuttade genast ut. Han såg på henne medan hon började gnaga på maskrosblad.

Ett plommonträd växte år från år. Nu började det skymma sikten mot stora huset. ”Bara bra”, tänkte han. Flera oxelträd stod på tomtgränsen mot Wingård. De växte varje år. ”Det är nog dags att börja ta ned dem”, tänkte han. Marken från lilla huset upp till Wingårds var obearbetad. Han klippte lite mer varje gång. Snart är det gräsmatta där också. Vattnet var varmt. En trädgårdsstol stod väst på huset. Han satte sig med sitt kaffe. Ida skuttade. Idag skall vi åka till X-holmen. Kanske Lindholmen. Öarna ligger väst om Öckerö. Vinden var sval. Himlen var blå. Det skulle bli en fin dag. Kanske mer lagom än dagarna sista tiden. Det hade varit kvavt. Som åskvärme. Det hade också åskat några gånger. Då haglade det och störtregnade. Blixtar slog ned. Det kom plötsligt, och drog bort lika plötsligt. Idag kändes det mer lagom. De skulle segla ut. Nu hade familjen en större båt. Tom hade köpt den billigt. Den var av den gamla modellen. Hela rutor, målade stripes, och svart mast. Han bytte genast. Han köpte nya rutor. Målade stripsen vita, och klistrade på nya stripes i plast. Han bytte mast och staghållare. Han målade över bottenlinjen vit, och satte upp blåa i plast. Båten blev som ny.

Agnes Pappa hjälpte till att göra en brygga på det djupa vid berget. Det behövdes ingen jolle längre för att komma i båten. Fördelen var också att böarna låg längre in. Det var bara ett litet skär som stack upp ur vattnet, att ta hänsyn till. Agnes kom upp. De kramades. Agnes gjorde frukost. Barnen vaknade. Nisse gick förbi och hejade. Han hade en liten öppen båt med en nio hästars motor. Den låg vid lilla bryggan. Där låg även Toms lilla båt. Nisse tänkte sig över till Björkö idag. ”Meningslöst”, tänkte han. I så fall är det lika fint att vara kvar här i Hästevik. Nisse var uppväxt i Småland. Han förstod inte mycket om havet. Både Agnes och Tom härstammade från öarna. Han även på Mors sida. De packade. Mest mat. Varma kläder fanns i båten, om det skulle behövas. Leksaker också. På den tiden var en Maxi-sjuttiosju:a en ganska stor båt. Idag skulle den knappast synas i en gästhamn. Han har bara legat i gästhamn en gång. Det var på fastlandet nära Klädesholmarna. Det blåste storm. Annars är det naturhamnar som gäller. Det är nog ett annat slags folk som ligger i gästhamnar, tänkte han. Som husvagnsfolk fast rikare. Agnes har packat två väskor. Han tar väskorna. Agnes tar Robert. Eva tar Ida. De stänger dörren till Lilla huset, och vinkar farväl till Nisse.

Bitta har vaknat och kommer ut på altanen. De pratar aldrig om sin relation. Ändå är både Agnes och Tom Psykologer. De vill väl inte prata. Konstigast är det med Bitta. Hon är ju syster med Agnes, och kommer att bli kvar med oss, vad som än händer. De går ned för berget. Agnes hjälper Robert. Eva skrattar. Hon vill åka båt. De går längs stranden. Slånbärsbuskarna har vuxit ofantligt de sista åren. Det finns ingen stig igenom längre. Tom ställer ned väskorna på berget, och vilar en stund. Agnes med barnen går ut på bryggan. Den är ofantligt hög. Det var extremt högvatten när Ingemar göt fundamentet. Hans granne hjälpte till. Synd att jag inte var med, tänker Tom. Båten seglar ganska bra. Betydligt bättre än Sheriffen, som de hade förut. De går runt Björkö, och norr på Burö. Det blåser från väst. De seglar i god fart söderut, och tar hamn vid viken öst på X-holmen. Tom belägger alltid med två tampar fram. Han nöjer sig med en dragg. Det är fint väder. Väst på ön finns höga klippor. Han kastar sig ut och dyker. Ganska vackert, tycker Agnes. Robert går förstås utan blöjor. Han lämnar små bruna pölar efter sig. De har ännu inte förstått att han är glutenintolerant. De sätter sig i en skreva nära båten. Det är mjukt gräs. Barnen får saft. Föräldrarna dricker kaffe. Man ser Öckerö här ifrån, säger Agnes. I morgon kan vi gå till Lindholmen, lite längre ut. Agnes känner trakterna. Hon var ofta här som barn. Här är fint, tycker han. Det är fint på Lindholmen också.

Klippor

Klippor.

Verandan var fin. Pelargonierna blommade i rött och skärt. Tom satt med en kopp kaffe. Han tittade ut över ängen. Det var här utanför som Tom tagit de första bilderna på Agnes. Tom hade aldrig sett en lika vacker kvinna som Agnes. Nu låg hon och sov i vardagsrummet. I sovkammaren innanför låg barnen och sov. Tom tänkte på Rune Hansson, som skulle komma och tapetsera två rum. Rune bodde sydost på Rörö. Inte där trädgårdarna är finast, utan lite längre syd. Nära där ålderdomshemmet ligger. Och på andra sidan lekplatsen. Rune var mycket sympatisk. Han hade redan gjort ett rum. Det blev fint. Det var inte därför Tom tyckte om Rune. Nej, det var för hur Rune var som människa. Tom hade vaknat före Agnes denna morgon. Han gick ut i köket och satte på kaffe. Tom undrade var Olle bor. Han hade flyttat hem till föräldrarnas hus. Någonstans till öst, trodde Tom. Ett tag bodde han på Moringsvägen. Tom satte sig till rätta på verandan. Utsikten skymdes något av ett nytt hus. Det hade inte funnits länge. Det var två läkare som hade det. Tom tyckte inte om frun. ”Du behöver inte klippa på vår tomt”, var det första hon sa till Tom. Tom visste väl var tomtgränsen gick. Det hade varit trevligare om hon sagt, ”vill du ha en kopp kaffe”, eller något liknande.

Tom gick ut och satte sig ”sör på” huset. Där fanns en liten slät bergknalle som var bra att sitta på. Därifrån skymde inte det nya huset så mycket. Här brukade farbror Kalle sitta när Tom var liten. Han som spottade i träskon, och bodde i det gula huset sydost om Toms. När Tom var liten växte här mycket körsbärsträd. De fanns mest där det nya huset ligger nu. Vid vägen låg ett litet rött uthus. Kattungar kilade över vägen från Bos hus. Tom önskade sig en katt. Tom tror att Olle arbetade på färjorna. Där som Stanley arbetar nu. Bo bor ensam i Ollys och Olles hus mitt emot. Borde inte Stanley flytta hit? Han snickrar ju så bra. Det vore inte fel att göra i ordning huset. Bo skulle kunna bo i det lilla uthuset, tänker Tom. Agnes har vaknat. Hon kommer ut till Tom och säger att det är dags att äta frukost. Sedan gå och bada. Barnen är vakna. Eva kommer ut med en kudde i famnen. Hon ser yrvaken ut. Tom reser sig och går med in i huset. Frukost är dukat på verandan. Barnen har piggnat till. De skrattar och kivas lite. Tom älskar bröd. Särskilt med lagrad ost på. Västerbotten. Efter frukosten packar Agnes en matsäck. Det får plats i en liten ryggsäck.

De skall gå till västerstranden. De svarta klipporna i ”sör”. Där finns ett ställe med fina små stenar på botten. En halv meter djupt. Fint för barnen och ändå klippbad. Tom kränger på sig ryggsäcken. De går ut till vägen, och börjar gå mot byn. Till vänster är ängar. Lilla Apelviken bortom ängen. Fotbollsplanen till höger. Nu är Stora Apelviken muddrad ända in. Några små båtar ligger uppdragna bakom omklädningshuset. Tom visar var det låg en affär förr. De går genom allén. Hallon i mängder växer i snåren. Det hus Pappa velat ha ligger till väster. En gräsbacke upp till det röda huset. Innan vägkorsningen pekar Tom ut hur de alltid genade förr. Vägen delar sig i två grenar. De tar till höger. Biblioteket och Missionshuset passeras. På vänster sida ligger Ewys och Kajsas hus. Det är vitt med brutet tak. Det har ingen källare. Eldning och förvaring görs i ett litet uthus. Kajsa arbetar i affären. Strandkassa. Ewy är barnskötare i staden. Innan skolan går Moringsvägen in. De följer den till grindarna. Blåhallon frodas där inne. Det finns två stigar att välja på. Detta är naturreservatet. Ljungen täcker marken. Den blommar i rosa. De väljer stigen åt vänster. Den stig som går ned till stranden, och vidare till västerstranden.

Några lövträd försöker växa. Här är lite våtmark, så det är inte lätt. De ser ut över stranden, ängarna, och havet mot Hyppeln. Kommer till en backe. Berget ger en behaglig plats att sitta på. På ängen blommar blåklockor i stora grupper. Klöver kryper lågt på marken. Gräset är glest och lågt. Gulsporre trivs bland gräset. Enbuskarna är låga och krypande. De skymmer ingen utsikt. Här blåser hårt på höst och vintrar. Vass tar över. En bro av enkla bräder går över en liten bäck. Den stora stranden mot Hyppeln, har några besökare. Det är båtfolk från hamnen. Tallskog håller sig intill berget. Gullvivor och blåklockor blandas i gräset. Stigen slingrar sig fram längs sjön. Blåbär och kråkbär delar plats med doftande ris. Mot sjön till trivs sileshår. Torkade mygg och flugor syns i de blad som öppnat sig. Framme vid västerstranden ligger en stor hög med kullerstenar högre än det övriga. Det är en grav för ilandflutna engelsmän. Stigen följer berget. Runda stenar, stora som en knuten hand utgör stigen. De har olika färger. Röda, svarta, vita, grå, och strimmiga. Längre ned mot stranden är stenarna stora som en människa. Strandkål och hundkex frodas, med kirskål, utmed stigen. De rundar de svåra klipporna vid vattnet. Går över kullerstenar. Kommer fram till viken. Några båtturister sitter längst ut på klippan. Deras båt är förtöjd längre in. Eva klarar att skutta. Robert får hjälp av Mamma. De kommer fram till de svarta klipporna. Vattnet är gnistrande rent. Tom känner med handen. Det är ljummet, och skönt. Barnen klär av sig. Så gör även Agnes och Tom. De kliver försiktigt ned i vattnet. ”Rörö är härligt”, säger Tom. Han sänker sig ned i vattnet, och minnen strömmar över honom. Minnen från Rörö.

tisdag 29 juli 2014

Cliff

Cliff.

Tom var nöjd med sitt verk. Avloppet fungerade nu bra. Han satt på västeraltanen i Hästevik, och pustade ut. Det var eftermiddag. Mitten på juni. Några båtar gick i farleden på fjorden. Björkö badade i ljus. Barnen lekte i trädgården. Agnes förberedde middagen. Kaninen var i Lilla huset. En smal skåra släppte in luft. Dörren var krokad så. Tom gick in och lade sig i Josefs rum. Där var soligt och ljust. Tre fönster åt väst. Två åt söder. Han somnade en liten stund. När han vaknade var middagen klar. De åt på altanen. Barnen skrattade och kivades lite. Kaffet smakade gott. Efterrätten hade varit hallonkräm. Plockade mest i trädgården. Tom tänker på hur han skall anlägga yttre delen av tomten. Där hallonen växer nu. Konstigt. Måsungen ligger kvar. Den ligger under rosenbusken. Den har legat stilla sedan i morse. Varför kommer inte föräldrarna? Det är vanligt att ungarna hoppar ned från taket efter en tid. Boet ligger däruppe. Det är väl skyddat mot katter och rovdjur. Ungarna behöver väl röra sig lite när de blivit större. De hoppar ned. Föräldrarna dyker när man kommer ungarna nära. Några föräldrar har inte synts idag.

Tom börjar bli bekymrad. Familjen går ned och badar. Det blev ett sent bad idag. Agnes håller Robert i handen när de går nedför berget. Eva klarar sig själv. De går till närmsta stranden. Vattnet är behagligt. Några grannar är där. Tom hälsar och de nickar tillbaka. Det är sällan någon mer här. Eva och Tom badar tillsammans. Eva stänker vatten och skrattar. När de kommer in till stranden vill Robert bli snurrad. Tom griper honom. Snurrar runt och kastar Robert iväg. Han faller ned och kiknar av skratt. Då vill Eva också. Tom älskar sina barn. Han älskar också deras Mor. Agnes. På vägen hem går de runt slånbärsbuskarna. Stigen är ingen stig längre. Den har vuxit igen. Familjen går längs vattnet istället. Tom ser segelbåten, där den ligger på svaj. Han ser också plastbåten vid bryggan. Det är svårt för Robert att ta sig upp för berget. Med Agnes hjälp går det. Uppe ser de måsungen. Han ligger kvar. Inga föräldrar har visat sig. När Tom går nära piper han. Märkligt. Måsungar brukar väl inte pipa när människor kommer nära. De ligger stilla och försöker att inte märkas. Piper gör de på Mamma och Pappa.

Tom börjar tro på allvar att ungen är övergiven. Då är den säkert hungrig, tänker han. Ungen har börjat tro att människor är föräldrarna. Den är säkert hungrig. Tom kryper in i källaren. Där finns en håv. Tom och Eva går ned till bryggan. De fångar räkor, små krabbor, och tångloppor. De lägger några på ett fat och ställer fram till måsungen. Han äter genast. Eva vill ge honom ett namn. Tom föreslår ”Cliff”. Det är engelska och betyder ”klippa”, säger Tom. Eva tycker det är ett fint namn. Han får heta Cliff. Cliff har snart ätit upp alla loppor, räkor, och krabbor. Tom hämtar en skiva bröd. Cliff äter genast. Han pickar med sin bruna näbb. Den näbb som skall bli gul, när Cliff blir stor. Dagarna går. Ida äter sina maskrosblad. Sina morötter, och sin potatis. De fångar mat till Cliff flera gånger, varje dag. Cliff får också bröd. Agnes köper ansjovis. Cliff älskar det. Han börjar röra sig, och springa kring i trädgården. Tom och Eva prövar med små små bitar av skuret kött. Cliff äter. ”Han äter ju allt vi kommer med”, säger Tom. De hade inte försökt med grönsaker. De trodde inte att måsar vill ha det. Platsen under rosenbusken är Cliffs trygga plats. Varje gång han sprungit runt i trädgården, lägger han sig alltid till slut på sin plats.

Cliff växer. Han är fortfarande brunspräcklig, men efterhand betydligt större. Ida har fått en hage utanför Lilla huset. Dörren står alltid på glänt, så hon kan springa in när hon vill. Hon har ett nät utanför. Familjen litar inte på att Ida inte skall rymma annars. Cliff blir intresserad av Ida. Han går gärna fram till hennes nät, och tittar på när hon knaprar maskrosblad, och annat grönt. En dag började Cliff flaxa. Han kunde lyfta och flyga några meter. Cliff flaxade mot Ida. Han flög över hennes nät och satte sig i gräset. Ida brydde sig inte om Cliff. Hon blev i varje fall inte rädd. Cliff gick helt nära. Han prövade att smaka på det Ida åt. Cliff tydde sig till Ida. Det verkade nästan som Ida tyckte om Cliff. Hon gick inte från honom. Snarare gick hon till honom. Kanske blev de vänner. Cliff började gå utanför tomten. Han ställde sig längst ut på berget. Han kastade sig ut. Vingarna bar, och Cliff flög över markerna. Han kom tillbaka för att äta. Cliff åt nu mycket bröd och ansjovis. Fiskandet med håv räckte inte. Han fick också makrill på konservburk. Det tyckte Cliff om. Han flög nu ut över havet. En dag flög han över till Björkö. Cliff var nu stor. Han hittade mat själv, och åt hos oss bara ibland. Vi saknade Cliff när han var borta länge. Cliff flög längre och längre. Han var fullvuxen och stark. Men ännu brun. Måsar får inte sin vita färg förrän andra året. Cliff flög till Öckerö. Till Knippla, och till Rörö. Han slog sig ned på Rammen. Det var där han kom från. Cliff kände det på sig. Familjen saknade Cliff. Lilla Eva grät. Den som saknade Cliff mest, var kanske ändå Ida.

Ida II

Ida.

Det var sommar. Tidig morgon. Tom satt på den lilla altanen, utanför Friggeboden. Den var röd med vita knutar. Stora huset var också rött. Målat med Falu rödfärg. Han var stolt över det. Hans knep med kaustiksoda på plastfärgen, hade fungerat. Nästan all soda gick åt. Väggarna blev som fint sandpapper efter sodan torkat. Rödfärgen fäste sedan så bra. Lillstugan var målad med oljefärg. Det gick också bra, men han hade inte velat ha det på stora huset. Hans Pappa var målare, och älskade de gamla fina materialen. Han hade en kopp kaffe. Han njöt av morgonen. Det var alldeles tyst. Barn brukade höras nere från Havrevägen. Det var nog för tidigt nu. Han hade önskat sig en katt. Det gick inte. Lille Robert var allergisk. Det fick bli en kanin i stället. Dottern, Eva, ville gärna ha en kanin. De köpte en i djuraffären i Lerum. Det var en svart dvärgkanin. Den döptes till Ida. Det var Evas andranamn, och Farmors namn. Ida fick bo i Roberts rum. Där var stort med plats för Ida att springa och leka. Ida åt maskrosblad och morötter. Sedan hade hon en specialitet. Han hade prövat att ge Ida potatis. Hon smakade inte. Då fick hon kokt potatis istället. Det älskade Ida.

Det var bara ett problem. Ida åt tapeter. I Roberts rum var det strukturerade vita tapeter. Ida gnagde rent en halv meter upp. Det gick inte att ha det så, tyckte han. Ida fick flytta ned till källaren. Hon fick hallen där nere. Med två gallergrindar. En mot pannrummet, och en mot eldstadsrummet. Det blev bra. Ida trivdes. På väggarna var det träfasader. Ida behövde nog inte äta tapeter. Det var nog bara en ovana. Han blev Idas bästa vän. Det var bara han som hade tålamod att vänta ut henne. Han fick klappa henne, efter en halv timmas väntan. Han gick in i köket. Han hällde upp mer kaffe. Gick tillbaka och satte sig i solen. Klockan var sju. Agnes kom ut. ”Idag skall vi åka till Hästevik ”, sa hon. Hon slog sig ned hos honom. Han nickade. De vilade i solen. Den steg sakta och kilade fram genom träden. Mest ekar. Han hade fällt sju ekar när de nyss flyttat in. Det var många kvar. En jättestor björk stod vid garaget. Den får vi fälla snart, tänkte han. Innan den faller själv. Längst ned på tomten. Mot Havrevägen, växte kantareller. Varje år. De fick växa sig stora innan de plockade. Bra att ingen går in och plockar. Här är ett lugnt område, tänkte han. En gång låg ett glasspapper på tomten där nere vid. Annars har det varit lugnt.

Barnen kom yrvakna upp. Först Eva. Efter en stund lille Robert. ”Dags för frukost”, sa Agnes. Efter detta packade de. ”Det mesta vi behöver finns därute”, sa hon. Agnes körde bilen. Det var en gammal Volvo, som de fått av Agnes Pappa. En vit. Agnes körde den slingrande vägen från Hällsviksvägen upp till Hästevik. Vid badplatsen stod redan bilar parkerade. Det var badgäster från Göteborg. Det byggdes på många tomter. ”Här kommer nog att bli ett villaområde som de söder om Göteborg”, sa han. Fritidshus köps upp i rask takt nu. Konstiga moderna hus byggs. Platta tak och vinklar hit och dit. Inga hus för Sveriges klimat. De stannade utanför huset. Fjorden låg öppen. Solen kom bakifrån och belyste Björkö på andra sidan. Vattnet låg stilla. Några båtar från söder gick sakta norrut. Det är ju den innersta farleden, tänkte han. Huset var förstås tomt. Det var avtalat så. Nyckeln låg gömd på det vanliga stället. Under stenar i kanten av altanen. På västra sidan har altanen ett murat golv. Det är inte lika skönt som bräder, men håller hur länge som helst. Nere vid rosenbusken låg en måsunge helt stilla. Ett måspar brukar bygga bo på taket.

Kaninen hade de lämnat i Lilla huset. Lite maskrosblad, morot och kokt potatis, fick hon med sig. ”Varför ligger måsungen så stilla”, frågade Eva. ”Den väntar nog på Mamma och Pappa”, svarade han. Timmarna gick. Barnen lekte. Agnes sysslade i köket, och han kröp under huset. Avloppet från tvättrummet hade inte varit bra en lång tid. Nu drog han nya rör. Under huset var det massor med spindelväv. Spindlar stora som möss levde där. Det var lite otäckt. Han kröp in i första rummet. Där låg en massa källargrejer. Det var fuktigt och inte bra för förvaring. Han kröp in i nästa rum. Där var tomt. Bara spindlar. Det var vått på golvet. Han tog sig fram till under tvättrummet. Han kopplade bort de gamla rören. Satte dit nya, och satte en böj nere vid golvet. Han drog nya rör hela vägen tillbaka. Kopplade ur skarven och fäste det nya röret. Gick upp och spolade. Det fungerade perfekt. Avloppsledningen gick till en stenkista längre ned på tomten. Det var aldrig besvär med det. Lite vattning behövde marken. Han gick ut i köket. Han kramade Agnes. ”Det är dags för lunch”, sa hon. De åt. Barnen skrattade. Lite sol kom nu åt på västeraltanen. Han och Agnes tog sitt kaffe där. Konstigt, måsungen ligger kvar. Den låg under den stora rosenbusken. Det var gammaldags rosa blommor. Den var hög. Den höga vildhäcken skyddade mot vindar från väst eller norr. Om en vecka skulle de åka till Rörö. Då skulle de ta segelbåten, för att sedan gå på båtsemester. Han tänkte på Charlotta Åberg. Hon var min Farfars Mor, men hur var hon? Hon var infödd Röröbo. Uppväxt där. Blev man på något särskilt sätt då? Var Röröbor speciella? Han grubblar. Måsungen ligger kvar.

måndag 28 juli 2014

Rammen

Charlotta.

Tom var i Hästevik. Det var tidig morgon. Han vaknade. Agnes och barnen sov. Bra med våningssängar. Tänk att hela familjen nu fick plats i Lillstugan. Han njöt av att titta på sängarna. Han var nöjd med sitt snickerijobb. Agnes och Tom låg i den ena. Barnen i den andra. Han låg där uppe. Han njöt av att stugan var fin, och välfungerande. Elektriciteten hade han dragit nyss. Nu kunde man både laga mat, och läsa på kvällarna. Han tittade på sina älskade barn. Agnes förstås. Barnens mamma. Vad vore jag utan Agnes tänker han. Vad vore jag utan barnen, Eva och Robert. Båda föddes på årets varmaste dag. Ja i varje fall Robert. Det var även en underbar dag i maj, när Eva föddes. Han tänker på hur det var när Agnes och han träffades. Det var första dagen på utbildningen. Han kände från första sekunden, att det skulle bli hon. Det dröjde nästan två terminer innan de blev tillsammans. Det var nog nyttigt för honom. Han hade aldrig tidigare väntat på en kvinna. Eva kom också fort. Antagligen på första försöket. Robert var nästan lika snabb. Han tog stegen ned. Han var nöjd med stegarna. Eva hade sparkat av sig hela täcket.

Det var redan varmt. I varje fall inne i huset. Han reglar upp dörren. Det är lite svalare ute. Klockan är sju. Solen står i öster. Huset är i skugga av några oxlar som står i tomtgränsen till Wingårds. Han går upp till stora husets inneraltan. Där värmer solen gott. Bittas familj har inte kommit ännu. Det passar bra att åka till Rörö idag. Det är inget fel med Bitta, men på sommaren är det skönast att bara rå sig själva. Segelbåten får ligga kvar så länge. Det räcker med ”skumpelådan” nu. Det är en öppen plastbåt. Blå med en tjugohästars motor. Den planar och går ganska fort. Ingen ville ha den båten, efter arvet. Han tycker att den är bra. Den och segelbåten har liksom blivit deras. Ingen annan vill ha dem. Han går in i stora huset och sätter på kaffe. Bra att slippa smyga för att inte väcka. Han dricker sitt kaffe på västeraltanen. På andra sidan fjorden ligger Björkö. Tomten är en av Hästeviks bästa. Den ligger längst ut på berget. Han märker att några buskar på berget utanför har börjat växa. Han brukar ta ned det som skymmer utsikten. Här är västersol. Idag är det skönt att sitta i skugga. Agnes har vaknat. Hon kommer upp till honom. De älskar varandra. Agnes tar en kopp kaffe.

Det är morgon. Klockan är åtta. Barnen kommer upp. Eva är fyra år. Robert bara två. Barnen börjar genast leka i huset. Där finns en leklåda som de har tillsammans med Bitta. Bitta har också barn. De äter frukost. Sedan packar Agnes och Tom. Det mesta de behöver finns på Rörö. De går stigen ut mot berget. Han har anlagt gärdesgård som omramar stigen. Det är vackert. Stenarna kom upp när han gjorde trädgård runt Lillstugan. ”Korvmillionärens” hus är tomt. Han är sällan ute. Den tomten kunde Agnes Farfar köpt för fem tusen en gång. Precis det samma som Toms Pappa kunde gjort på Rörö. På den tiden köpte man inte om man inte hade ett omedelbart behov. Hur billigt det än var. På berget ner har Farfar Josef murat trappsteg på några ställen. Det är där berget sluttar mycket. Agnes håller Robert i handen. Han har lätt för att snubbla, men de kommer ändå ner. Slånbärssnåren har vuxit mycket de sista åren. Stigen har blivit smalare, och stickig i kanterna. Lådan för båtgrejor saknar lås. Det gör inte så mycket. Där ligger ändå inget värdefullt.

De kommer fram till bryggan. Bittas man har byggt på med bräder. Det var bara en stenbrygga förut. Båten är förtöjd med en akterlina ut till en järnstolpe. Praktiskt att kunna dra ut den när man gått i land. Han drar in båten. Barnen langas ombord. Agnes sitter med Robert i mitten. Eva sitter fram och tittar ned i vattnet. Det är klart och ljummet. Eva känner med handen ned i vattnet. Han lägger loss och startar motorn. Den är lättstartad. Går alltid igång på första rycket. De kör sakta ut. Båten går inte djupt. Det är lågt vatten idag, men de flyter ändå över böarna. Eva stänker vatten och skrattar. Hon är underbar. Han drar full gas. Båten lyfter sig och planar. De kör rakt över Björköfjorden. Skönast att gå utmed Björkö sedan. Några badande syns på Björkö. De far snabbt förbi. Tar in när Ängsholmen kommer. Går genom sundet mellan Björkö och Ängsholmen. Heter det ”Bovallssund”? Han minns inte. Laxodlingen finns i alla fall kvar. Tar sikte på Knippla, och går mellan Mågholmen och Rörö. Det såg fint ut på Risö. Genar mot de små holmarna vid Rammen. Tar in mot Apelviken. Pöjkarnas båt ligger inne. De har en plats långt in vid lilla bryggan. Belägger. Går vägen upp förbi ”Krogen”. Han visar var ”UtterAnders” hus låg. ”Stockholmarns” fru är där. Bo hälsar vänligt. Hans föräldrar, Olle och Olly, är döda, men Bo bor kvar. Stanley har inte tagit över än. ”Stockholmarns” barn kommer springande. De börjar genast leka med Robert och Eva. Flickan är jämngammal med Eva. Pojken två år äldre. Några av Bos många katter kommer fram och stryker sig mot Toms ben. Han älskar katter. Han känner att han älskar Rörö också. En gång skall jag ta reda på vilka mina förfäder här var, tänker han. Agnes släkt är från Björkö. Hans är från Rörö. Bryngel kom från Hönö. Han gifte sig med Charlotta Åberg. Han undrar vem hon var. Han vet bara att hon kom från Rörö. Vet du vem Charlotta var? Han grunnar.

Charlotta II

Charlotta.

Tom var i Hästevik. Det var tidig morgon. Han vaknade. Agnes och barnen sov. Bra med våningssängar. Tänk att hela familjen nu fick plats i Lillstugan. Han njöt av att titta på sängarna. Han var nöjd med sitt snickerijobb. Agnes och han låg i den ena. Barnen i den andra. Han låg där uppe. Han njöt av att stugan var fin, och välfungerande. Elektriciteten hade han dragit nyss. Nu kunde man både laga mat, och läsa på kvällarna. Han tittade på sina älskade barn. Agnes förstås. Barnens mamma. Vad vore jag utan Agnes tänkte han. Vad vore jag utan barnen, Eva och Robert. Båda föddes på årets varmaste dag. Ja i varje fall Robert. Det var även en underbar dag i maj, när Eva föddes. Han tänkte på hur det var när Agnes och han träffades. Det var första dagen på utbildningen. Tom kände från första sekunden, att det skulle bli hon. Det dröjde nästan två terminer innan de blev tillsammans. Det var nog nyttigt för Tom. Han hade aldrig tidigare väntat på en kvinna. Eva kom också fort. Antagligen på första försöket. Robert var nästan lika snabb. Han tog stegen ned. Han var nöjd med stegarna. Eva hade sparkat av sig hela täcket.

Det var redan varmt. I varje fall inne i huset. Han reglar upp dörren. Det är lite svalare ute. Klockan är sju. Solen står i öster. Huset är i skugga av några oxlar som står i tomtgränsen till Wingårds. Han går upp till stora husets inneraltan. Där värmer solen gott. Bittas familj har inte kommit ännu. Det passar bra att åka till Rörö idag. Det är inget fel med Bitta, men på sommaren är det skönast att bara rå sig själva. Segelbåten får ligga kvar så länge. Det räcker med ”skumpelådan” nu. Det är en öppen plastbåt. Blå med en tjugohästars motor. Den planar och går ganska fort. Ingen ville ha den båten, efter arvet. Tom tycker att den är bra. Den och segelbåten har liksom blivit deras. Ingen annan vill ha dem. Han går in i stora huset och sätter på kaffe. Bra att slippa smyga för att inte väcka. Han dricker sitt kaffe på västeraltanen. På andra sidan fjorden ligger Björkö. Tomten är en av Hästeviks bästa. Den ligger längst ut på berget. Han märker att några buskar på berget utanför har börjat växa. Han brukar ta ned det som skymmer utsikten. Här är västersol. Idag är det skönt att sitta i skugga. Agnes har vaknat. Hon kommer upp till Tom. De älskar varandra. Agnes tar en kopp kaffe.

Det är morgon. Klockan är åtta. Barnen kommer upp. Eva är fyra år. Robert bara två. Barnen börjar genast leka i huset. Där finns en leklåda som de har tillsammans med Bitta. Bitta har också barn. De äter frukost. Sedan packar Agnes och Tom. Det mesta de behöver finns på Rörö. De går stigen ut mot berget. Han har anlagt gärdesgård som omramar stigen. Det är vackert. Stenarna kom upp när han gjorde trädgård runt Lillstugan. ”Korvmillionärens” hus är tomt. Han är sällan ute. Den tomten kunde Agnes Farfar köpt för fem tusen en gång. Precis det samma som Toms Pappa kunde gjort på Rörö. På den tiden köpte man inte om man inte hade ett omedelbart behov. Hur billigt det än var. På berget ner har "Farfar" Josef murat trappsteg på några ställen. Det är där berget sluttar mycket. Agnes håller Robert i handen. Han har lätt för att snubbla, men de kommer ändå ner. Slånbärssnåren har vuxit mycket de sista åren. Stigen har blivit smalare, och stickig i kanterna. Lådan för båtgrejor saknar lås. Det gör inte så mycket. Där ligger ändå inget värdefullt.

De kommer fram till bryggan. Bittas man har byggt på med bräder. Det var bara en stenbrygga förut. Båten är förtöjd med en akterlina ut till en järnstolpe. Praktiskt att kunna dra ut den när man gått i land. Han drar in båten. Barnen langas ombord. Agnes sitter med Robert i mitten. Eva sitter fram och tittar ned i vattnet. Det är klart och ljummet. Eva känner med handen ned i vattnet. Han lägger loss och startar motorn. Den är lättstartad. Går alltid igång på första rycket. De kör sakta ut. Båten går inte djupt. Det är lågt vatten idag, men de flyter ändå över böarna. Eva stänker vatten och skrattar. Hon är underbar. Han drar full gas. Båten lyfter sig och planar. De kör rakt över Björköfjorden. Skönast att gå utmed Björkö sedan. Några badande syns på Björkö. De far snabbt förbi. Tar in när Ängsholmen kommer. Går genom sundet mellan Björkö och Ängsholmen. Heter det ”Bovallssund”? Han minns inte. Laxodlingen finns i alla fall kvar. Tar sikte på Knippla, och går mellan Mågholmen och Rörö. Det såg fint ut på Risö. Genar mot de små holmarna vid Rammen. Tar in mot Apelviken. Pöjkarnas båt ligger inne. De har en plats långt in vid lilla bryggan. Belägger. Går vägen upp förbi ”Krogen”. Han visar var ”UtterAnders” hus låg. ”Stockholmarns” fru är där. Bo hälsar vänligt. Hans föräldrar, Olle och Olly, är döda, men Bo bor kvar. Stanley har inte tagit över än. ”Stockholmarns” barn kommer springande. De börjar genast leka med Robert och Eva. Flickan är jämngammal med Eva. Pojken två år äldre. Några av Bos många katter kommer fram och stryker sig mot Toms ben. Han älskar katter. Han känner att han älskar Rörö också. En gång skall jag ta reda på vilka mina förfäder här var, tänker han. Agnes släkt är från Björkö. Hans är från Rörö. Bryngel kom från Hönö. Han gifte sig med Charlotta Åberg. Tom undrar vem hon var. Han vet bara att hon kom från Rörö. Vet du vem Charlotta var? Han grunnar.

torsdag 17 juli 2014

Din tös

Är det din tös?

”Ä de di tös Einar?” Vi var på Rammens östsida. En gammal fiskargubbe, tyckte nog att han såg en söt flicka. Han förstod att det var min Pappa. Han förstod inte att håret fått bli längre och längre, i Beatles släptåg. Jag var nog ganska söt som ung. ”Nä, de e mi pöjk”, svarade Pappa. Fiskargubben drog sig snopen tillbaka. Vi gick ut på Sälöfjorden. På den tiden fanns det något som kallades ”dyg”, alltså dyk. Makrillen jagade småsill, som hoppade över vattenytan. Fåglar, måsar och ”gala” (trutar), såg sillen och dök för att fånga och äta. Fåglarna syntes på långt håll. I ett dyk var det bara att kasta ut fiskedrag, och håva in makrill på makrill. Att få 10-20 ”maggela” (makrillar), var inget ovanligt. Ofta fanns det många dyk, med bara några 100 meters mellanrum. Jag minns när jag hälsade på faster Judit, en sommar när jag var liten. Det blev dags för middag. Hon grävde upp potatis ur landet. Sedan gick vi ner till hennes ”ega” (eka) i stora ”abbelvi” (Apelviken). Vi rodde ut några hundra meter. Slängde i fiskedonen, och fick på några minuter fyra ”weddinga” (vitlingar), och två torskar.

Det var fullt av liv i vattnet. Jag och min bror brukade fånga sandskäddor på det grunda i abbelvi. Vi bara vadade ut en bit. Man såg när en plattfisk rörde sig på bottnen. Det blev en fläkt av damm, där fisken lämnade sin plats. Sedan var det lätt att se den. Nu hade den inte längre sand över sig. Vi drev den in mot stranden, och fångade den till sist, när den försökte fly in i en hålfot. Vi gjorde små dammar på stranden, där vi släppte dem. På kvällen gav vi dem fria. Det fanns också gott om ål, och små horngäddor. Inne vid bryggorna kryllade det av krabbor, i alla storlekar. Fast inte så stora som de krabbor vi äter. Det är en annan sort. I tången fanns tångloppor, och räkor i massor. Runt uddarna ringlade, i miljontals, småräkor, av en särskild sort. De kallas för mysis. När vi blev lite större, och min bror hade akvarium, så fångade han dem. Soltorkade, och hade som mat till akvariefiskarna. Maneterna var inte lika många då som nu. Det som fanns var brännmaneter. Öronmaneter var ganska ovanligt. Ibland simmade man in i en brännmanet. Det gav hemska plågor, i många timmar efteråt.

Ibland fiskade vi krabbor. Som bete hade vi blåmusslor, som vi plockade längre ut, på det grunda. Pappa hade lärt oss, hur man öppnar en mussla. Det går att kila in en kniv i musslan. Man skär av den vita muskeln, som håller musslan stängd. När jag blev äldre plockade jag blåmusslor, och stekte dem i smör, vitlök, och vitvin. Med peppar var de mycket goda. Salt behövdes förstås inte. Ute vid Sälö kryllade det av musslor i vattnet. Där var också bra att fiska med kastspö. Vi fick mycket torsk på det sättet. När man fick havslax, var det fest. Där myllrade av trutar, och måsar, i alla varianter. Jag kände igen, vanlig mås, skrattmås, gråtrut, silltrut, och den största, havstrut. Silltrut, och havstrut har svarta vingar. På Sälö fanns också labb. Vi såg ofta hur labben stressade trutar till att kräkas. På nordvästra udden fanns en fyr som var viktig för navigerandet mot Marsstrand. En natt gick en stor segelbåt på grund, mot fyren. Pappa var som alltid, mycket hjälpsam. Båtägaren var helt hjälplös. Pappa band upp båten mot berget nedanför fyren, så att den inte kunde sjunka. Det var ett stort hål i botten på båten. Det var storm. Pappa var fantastisk med sådant där. Den familjen satt bara och darrade medan Pappa räddade båten.

Nästa morgon kom räddningskryssaren och hämtade båten. Den halvsjönk när den bogserades mot Rörö. En gång satt jag och min bror vid en lägereld på nordöstra sidan av Sälö. Pappa och Mamma kom och gick förbi. De höll varandra i handen. När de gick mot fyren på bergets topp, blev de siluetter för oss. De kysstes. Jag blev oerhört lycklig. På samma plats satt Agnes och jag, några år senare. Vi kysstes, och jag var så lycklig. Vid Sälö ligger båten väl skyddat. På södra sidan finns två små öar utanför. En smal ränna löper mellan Sälö, och de små öarna. Där långt inne är grunt. Min Pappas båt, en motorbåt i mahognyträ, flöt väldigt högt. Det var så min Pappa valde båt. Den skulle gå så grunt som möjligt, så att de mest skyddade naturhamnarna, var möjliga. Agnes och jag hade segelbåt. Vi fick lägga oss längre ut. Till skillnad mot Pappa hade vi en radio, och lyssnade varje dag på vädret. Vi fick flytta oss i olika väderstreck. Det gick ganska bra, men jag förstod Pappa mer och mer. Där fanns ruiner. ”Her har di slebat, och her har di gått”, skulle Pappa ha sagt. Han hade alltid något att säga. ”Ne, de ä ingen tös, de ä mi pöjk”.

Risö

Risö.

Risö. Viken öst på. Risö ligger nära Knippla. Mellan Nordöarna och Björlanda, på fastlandet. Närmsta lä är rännan mellan Björkö, och Ängholmen. Men vi skall ju norrut. Draco. Stor motorbåt. Det blåser starkt från väst. Vi har två draggar ut, och två linor mot land. Somnar oroligt. Vaknar. Det är tidig morgon. Båten vankar svårt och oroligt. Det rycker i förtöjningarna. Jag går ut och ser mig kring. Vinden har vridit sig, och ligger vid vikens norra udde. Vågor vrider sig runt udden, och slår mot båten. Om en timma kommer vågorna att gå rakt in i viken, om det fortsätter. Kanske är det storm. Jag lättar på förtöjningarna bakåt, och halar mig in mot land. Det går enkelt eftersom vinden nästan ligger rakt akterut. Jag knackar loss den första kilen. Sedan den andra. Klippan skjuter ut i söder. Om jag drar in båten, kommer den sedan att törna mot berget, när vinden tar den. Jag fattar snabbt ett beslut. Jag får simma ut. Båten dras ut av akterförtöjningarna, och vinden. Den går fri från klipporna. Jag kastar mig i vattnet, och simmar ut mot båten.

Agnes kommer ut ur ruffen. Barnen sover. Vattnet är kallt och ogästvänligt. Oceanvatten bärs in av stormen. Vattnet slår över mitt huvud, och jag kämpar mig utåt. Båten rör sig ryckvis mot klipporna i nordost. Framme. Båten har en permanent badbrygga. Jag tar mig upp och rusar över båten till uppe på fören. Jag tar mig längst fram. Halar in första linan, sedan andra linan. Kastar ner dem i boxen. Tar mig ner i båten. Förarplatsen. Den startar genast. Bak. Drar upp första draggen. Vi är nära klipporna. Drar ut oss. Tar upp andra draggen. Förarplatsen. Höjer gasen. Lägger i växel bakåt. Bort från klipporna. Fryser. Lägger i framåt. Svänger runt ett halvt varv. Ute på öppet vatten. Fri. Det gick. Kör mot fastlandet rakaste vägen. Nöjer mig med 8 knop, eftersom jag inte känner vägen. Det skulle inte vara roligt att köra på grund, i 20 knop. Kommer in i skydd av öar. Det läar. Viker av mot norr. Följer farleden längs med fastlandet. Kör förbi Gillholmen. Har ökat till 18 knop, nu när vi kör i farleden. Båten planar, dvs går på vattenytan.

Varje gång farleden öppnar sig mot väster, börjar stormen plåga båten, och oss. Har Brunnskär på vänster sida. Ganska lugnt. Sedan öppnar sig havet, och jag ser leden mot Karlshamn. Vi skall inte ut mot havet idag. Först i Instö ränna blir det lugnt. Jag kör in öst på första ön till höger. Vi har varit där förut. Jag släpper i draggen. Agnes skuttar i land. Jag följer efter, och slår i en kil på berget. Vi kysser varandra. Det är morgon. Barnen vaknar, och vi äter frukost. Det blir en lugn dag intill Instö ränna. Vinden avtar. Vi vandrar på ön, och jag njuter av lugnet. Vi sover gott, hela natten. Nästa morgon kör vi genom rännan, över fjorden, och lägger oss vid Björnholmen, för att äta lunch. Vi går in en bit och ser på skorstenen som reser sig oändligt högt. En fårflock betar fridfullt, och små lamm leker för sig själva. På färden vidare drar jag ibland full gas. Båten har två chevrolet-motorer. Två gånger 175 hästkrafter. Snabba båtar vill ibland stila sig, genom att köra om, när vi ligger i våra 18 knop. Ibland kan jag inte låta bli att svara. Det har inte hänt mig att vi träffat på en båt som vi inte kan köra om. Barnen tyckte om att sitta längst fram, i pulpiten, när vi körde fort. Det var en lek, där de turades om.

Det blev en fridfull semester. Vi körde innanför Tjörn och Orust. Tog det lugnt, och stannade länge vid samma ö. Agnes ville ha det så. Först på hemvägen blåste det upp igen. Det började i Sotenkanalen. Vi hade gått en bit norr om Orust, i de trakter Taube skrev så mycket från. När vi kom till fjorden mellan Instön och Björnö, så hände det som inte får hända. Den ena motorn lade av. Båten gick inte i mer än 8 knop. Det mörknade. Vi ville hinna hem. När vi kom till det öppna havet innan Brunnskär, så märkte jag att jag styrt rakt in mot fastlandet. Det var kuling och beckmörkt. Jag insåg att det var slut, och kastade in handduken. Vi styrde upp mot de vänliga lägenhetsljusen, och hittade fram till Brunnskärs hamn. Det fanns lediga platser, och en snäll familj mötte oss på stranden. Vi behövde inget säga. De förstod läget. Sedan insåg vi att detta var vardagsmat för dem. Det finns inte så många bebyggelser, längs denna leden. De tog hem oss, och bjöd på kvällsmat. Vi blev kvar i tre dygn, och en sak lärde jag mig. Aldrig mer en motorbåt!

Tiden

Tidens gång.

Varje morgon gick jag ner till badet, innan någon annan hade vaknat. Stora Apelviken var mestadels grund, och inbjudande för ett litet barn. Jag var sju år. En man var alltid, före mig, men bara så att jag såg när han klädde på sig. Ute vid bryggorna var det muddrat. Pöjkarnas fiskebåt låg på djupaste vattnet, vid bryggan mot norr. Pöjkarna var två bröder, som alltid förblev, ”pöjkar”, så länge min Pappa levde. När jag var liten, levde också pöjkarnas Pappa. Deras hus låg rakt över vägen, från vårt. Precis där den lilla stigningen kommer, när Apelviksvägen, går sin sista bit ner mot ”krogen”, och ”UtterAnders”. Pöjkarna bodde i en normal villa. Skärgårdsvit förstås. Ett mindre hus på tomten, var alltid uthyrt på sommaren, till en trogen ”sommargäst”. En fin fru från Göteborg. Den ene av pöjkarna hette Leif. Den andre Bo. De var tvillingar. Bo älskade katter, och det fanns alltid kattungar att kela med. Deras lillebror Stanley, kom att så småningom jobba på färjan, från Burö till Nordöarna. Stanley var jämngammal med min bror. Deras fiskebåt var liten, och lagom för två. Än i dag går det att köpa makrill, av Bo.

En gång gick jag en längre tur på ön, med en kattunge under tröjan. Det kändes så skönt när den rörde sig mot min nakna hud. Att den skulle bli nödig hade jag ingen förståelse för. Det blev den. Det luktade förfärligt, och jag hade lång väg hem. Ewy och Kajsa bodde i en gammal villa, med brutet tak, precis intill vägen från hamnen, mot Apelviken. De älskade små barn. Jag var jätterädd varje gång jag gick förbi. Jag kom aldrig på att det finns en annan väg att gå. Jag blev alltid upptäckt. Jag släpades in, och bjöds på saft och bullar. Deras Pappa hette Knut. Han levde ännu när jag var liten. Pappa berättade att Knut och han, var vänner i det militära. De var jämngamla. Deras mamma var syster med Pappa. Ewy och Kajsa var alltså mina kusiner. Pappa var 49 år när jag föddes, så kusinernas barn blev jämngamla med mig. Ewy och Kajsa gifte sig aldrig. De lade all sin omvårdnad på Pappa Knut. Ewy blev förskollärare, och älskade sitt jobb. Kajsa kom att stå i affären. Den som kallades ”Strandkassa”, och låg i hamnen åt söder.

När jag var liten fanns tre affärer på ön. Vi handlade i den som låg närmast Apelviken. Den låg strax innan där som fotbollsplanen ligger nu. När Pappa var ung, spelades fotboll, på "mödda", gräset vid höjden. Nu breder skog ut sig, där militärhusen låg, med utsikt mot havet i väster, högst upp. I gräsvallarna mot söder, från vårt hus, fanns flera gropar av sand. I dem låg snäckskal som vi kallade ”kineshattar”. Gul blomster, och blåklockor, bredde ut sig, frikostigt över ängen. Mot väster på ängen, vid vägen, låg en liten lada. I den fanns en bekvämlighet i norr. Körsbärsträd vilade sina dignande grenar mot huset, och sträckte sig ut mot väster. Kattungar kilade mellan buskagen, och tryggheten, hos Bo, på andra sidan vägen. När Pappa var ung låg en röd liten lada, mitt på ängen. Nu har ett svartbygge blivit lagligt, och ett rött, modernt hus skymmer sikten söderut. UtterAnders hade en röd liten stuga, vid vattnet, längst norr på den bebodda delen av Rörö. När jag var tonåring brann huset ner. Anders dotter lät bygga två röda moderna hus. UtterAnders är borta sedan länge sedan, och också hans hus. Pöjkarnas Pappa och Mamma, Olle och Olly, är borta.

Nu bor Stanley i huset. Han kan snickra och har gjort det så fint. En ränna har muddrats i viken, ända ner till fotbollsplanen. Små båtar ligger uppdragna i gräset bakom omklädningshuset. Planen är inte så ny längre. Vid ”knektepårn” i öster brukade onämnbart avfall tippas. Bryggan som sköt ut över det bråddjupa vattnet finns inte kvar. Huset där som målats i obegripligt grönt, är sålt till okända. Vid hamnen i söder har berget sprängts sönder. Monteringsvillor har ställts upp, och sålts till högstbjudande. Sprängstenen hålls på plats av järngaller, tiotals meter högt. Detta är nu den första syn av Rörö, som möter en besökare. Kulturskydd gäller inte gamla hus, utan villor från trettiotalet, med brutet tak. Pappas hus är ombyggt. Trevligt och modernt inuti, men inte samma hus utanpå. En morgon i slutet av sommaren, var jag först. När jag badat färdigt, och tagit mina första simtag, så kom han. Jag besegrade honom till sist. Det är väl tidens gång.

Natten

En eka.

Rörö består av två tredjedelar naturskyddsområde. Det ligger åt väst och nord. En god bit ser också österut. Det är norr om den bebyggda delen. När jag var liten, tältade vi en sommar, på östsidan. Det var där två halvöar skjuter ut, och bildar en skyddad vik. Det kallas för Tåskären. Jag är fyra år, bara. Sitter i ekan och ror. Den är säkert förtöjd längst in i viken. Pappas vän, Nisse från Skåne, är med. Hans fru också. Farbror Nisse och min bror spinnfiskar mycket. Vattnet är fullt av Horngäddor, eller Näbbgäddor som det heter på Stockholmska. Horngäddan är full av skira små gröna ben. Den är mycket god. Pappa brukar ofta tillaga den inkokt, i ättika. I ängen bredvid tältet, grävde Pappa en grop. Han täckte över gropen med drivved. Det var vår källare. Mat förvarades där. Förr gick kor och betade på Tåängen. Strandskator sprang med sina långa röda näbbar på stranden, oroligt hit och dit, för att skydda sitt bo, och sina ungar. Kornknarren hördes i kvällen från längre ut. Måsar flaxade oroligt, och tärnorna störtdök, bara några centimeter från huvudet, när vi kom nära ett bo. Harar sprang på ängen i skymning, och tidig morgon. Ejdrar simmade med 7-8 ungar i en flock efter sig. Gudingarna samlades i en skock, ute till havs, och deras läten vandrade lång väg. De lät så vemodigt, så man undrade om inte ejderhanarna, ville flyga tillbaka, och gosa med ungarna och mamman.

Långt senare satt jag här invid vildrosenbusken med Margareta. En räv kikade fram ur busken. Den var ganska mager. Fåglarna hade nog tagit slut, och även sorkar och småvilt. Den hade kommit över isen, och levde några år, tills den svalt ihjäl. Margareta låg i sängen bredvid mig, i Judits hus. Därutanför på ängen tog jag kort på henne. Agnes stod på samma plats, några år senare. När jag var liten fanns någonting som vi kallade för ”skånken”. Det var ett primitivt kök åt norr, i huset där Pappa växte upp. Där lagade vi mat på spritkök. Golvet var av stampad jord. Det gränsade till trappan, upp mot vinden. På vinden var det lågt i tak. Där luktade jord och damm. Små högar av tuggat trä, låg där det passade, för skeppsmaskarnas oändliga liv. Ett litet sovrum, låg åt söder, och skrämde med sina tunna tapetväggar, mot trävinden bredvid. Ett porträtt hängde där. Det var på Bryngel Olsson. Pappas farfar, som utvandrat från Hönö. Den första sommaren, jag var med Agnes, reste hon till Korsika. Hon var där på ett kloster och hjälpte till med serveringen, till restaurangens gäster. Hon fick nära kontakt med en abbot, som var mycket modern. Jag blev svartsjuk.

På midsommarafton hamnade jag i sovhytten, på en fiskebåt. Jag bröt arm, med en fiskare i min ålder. Han hette Göte. Jag var stark, och det blev oavgjort. Min syster var där. Jag såg på henne att hon var stolt. Efter midnatt stod jag ensam i hamnen, nära parken. En kvinna kom fram. Jag var 20 år. Hon var väl dryga 30. Hon var sommargäst, i huset närmast bokaffären. Hon tog med mig ut till ”ersviken”. Den stora sandstranden åt söder. Vi låg i gräset. Det doftade av vildrosor, ängsblommor och gräs. Det var alldeles tyst och stilla. Vågor sköljde sakta mot stranden. Gräset vi låg i växte i sand. Det var mjukt och behagligt. Himlen var svart. Stjärnor strålade som blixtar på himmelen. Månen var full, och kastade långa skuggor från buskar och blomblad. Jag tänkte på min Agnes, och drunknade i hennes bild. På andra sidan himlen finns hon nu. På andra sidan jorden fanns hon då.

Jag satt i vår eka och rodde. Tåviken. Mamma ropade. Maten var klar. Potatisen var färsk och välsmakande. Den kokta fisken var god. Jag älskade min Mamma då. En natt vaknade vi av att regnet öste ner. Vi flöt på våra sovmadrasser. Tältet stod i en grop. Jag minns inget mer. Agnes och jag var vid nordviken. Där var grund när vi kom med båten. En liten eka, som gick att segla. Som det var stilla och klart, kunde vi se ner i vattnet. Vi svängde först åt höger, väster ut. Så åt vänster, öster ut. Sedan var vi inne. Där är som en korallagun. Vattnet var varmt. Sommaren i högtryck. Kaffet lagom varmt, och välsmakande. Vi älskade varandra. Det fläktade från väster. I skydd av vass fick vi den värme som gjorde badet så perfekt uppfriskande. Vi lade till vid en Ö utanför Rörö. Fågelskyddet hade upphört, sedan en vecka. I en sänka på ön, fanns ett primitivt tält, med en kamin i. Det lutade sig mot ett berg, som gav skydd mot vind och väder. Jag skulle ge mycket för att få veta vem som byggt det. En eremit? Jag drömde att jag satt i en eka. Den var förtöjd. Någon ropade……

En eka

Segelbåt

Segelbåt.

Agnes och jag lånade hennes Pappas båt. Det var en liten segelbåt i plast. Fransk. Den kallades ”Sheriff, hade fenköl, och kunde snurra på en femöring. För den som var van vid tunga träbåtar, med en hel köl, var det en märklig båt. Ingen tyckte om den. Agnes och jag älskade den. Ändå hade vi haft en J-10 i ek innan. Den var helt torr inuti. Den hade ett litet pentry, och den var bred, med gott om plats att sova, för två. Agnes Pappa var barnpsykiater. Hennes Mamma Lukasterapeut. Min bror var barnpsykolog. Min syster läste till läkare, med sikte på att bli barnpsykiater. Agnes och jag, läste till psykologer. Det var min bror och jag som fick min syster till att bli läkare. Hon ville bli psykolog, efter hennes skilsmässa. Jobbet som småskollärare, stimulerade henne inte längre. ”Bli psykiater i stället”, rådde vi henne. Privata psykologer tjänar bra, men i kommun och landsting, är det sämre. Kanske för att psykolog, var ett kvinnoyrke förr.

Som tur var valde Agnes syskon andra yrken. Hennes bror blev konstnär. Lillasyster socionom. De tyckte att deras Pappas båt var värdelös. Det var bra, för vi kunde låna den utan konkurrens. Våra studier hade långt sommaruppehåll. Vi seglade på sensommaren, till långt in på hösten. Träden lyste i gult, orange, och rött. Skärgården var tom på båtar. Vi hade öar, ja hela skärgården, för oss själva. Vår favoritö låg norr om Tjörn. Den heter Kälkerön. I början när vi var ute med båt, följde Agnes med på mina upptäcktsfärder. Sedan tyckte hon nog till sist, att mitt tempo var för högt. Hon följde bara med ibland, när solen sänkte sig, och det blev för sent att sola. Agnes älskade att sola. Hon var lik min Mamma, i det att hon ville alltid stanna kvar på den ö vi var vid. Båten låg i Hästevik, till vardags. Det blev vårt sommarställe när Karin, Agnes Mamma dog. Innan dess dog faster Judit på Rörö. Min bror och jag köpte loss huset, från släkten. Det låter bra att ha sommarhus tillsammans. Vi fick två. Det var inte helt lätt att äga tillsammans. Trots att vi hade två fina sommarställen, så var vi alltid ute med båt, när vi var lediga.

Det var kanske en oro som drev mig att utforska öar i minsta detalj. Min Pappa stod alltid, och grunnade, vid ruiner, och lämningar. Jag noterade dem, men gick raskt vidare. Jag memorerade varje vik, och glänta. Det var först när Eva, vår lilla dotter kommit till, som jag fick sällskap igen. Agnes föddes i Stockholm. Hon kom till Göteborg som liten, för att sedan flytta till Malmö. Hon hade sommarställe i norra Skåne. Hennes Mamma kom ju därifrån. Jag trivdes aldrig där i Skåne. Hennes farbröder var mycket begåvade men outhärdligt studentikosa. Deras barn var närmast värre. En morbror, Staffan, tyckte jag ändå om. Han kunde lyssna, och var intresserad av det nya. Agnes Mamma var mycket enkel. Hon var som född i en annan familj. Hon var halt, och nog väldigt glad, att ha fått den stilige Ingemar till man. Barnpsykiatern, som flyttade från stad till stad, och steg i graderna. ”Man kan väl unna sig varma tallrikar”, sa han en gång i Hästevik. Då blev hon arg. Agnes var ofta rasande på sin Pappa. Han var frikyrklig, och ville frälsa oss vid varje middag. Hans Pappa hette Josef, men kallades alltid ”Farfar”. Varje gång Ingemar tog i ett verktyg, tog Josef det ifrån honom. Josef var snickare, och sonen var för alltid dömd som ”opraktisk”.
Ingemar var älskad på sina arbetsplatser. Särskilt av kvinnor. Han behärskade, att samtidigt vara liten gosse, och stor auktoritet. Ingemar hade ett särskilt förhållande till båtar, och människor. Han kunde konsten att köra i full fart in mot hamnen, och alltid bli räddad av någon annan. Jag minns när vi skulle ta upp segelbåten i hamnen bredvid Varholmen. Han körde på motorn i full fart inåt. Jag insåg att katastrofen var ett faktum. Jag kastade mig handlöst bak i båten, och lyckades få stopp på motorn. Vi klarade oss med en meter till godo. Så gjorde han alltid. Jag undrar varför, men nog förstärkte det bilden, av Ingemar som liten och hjälplös. Agnes och jag seglade. Jag utforskade Kälkerön. Båten låg vid en klippa. Ängen bredde ut sig in mot ön. Ängsblommor blandades med vildrosor och gamla aplar, vars frukt var oätlig. Där ängen tog slut böjde sig bokar, och askar in över fältet. En stig slingrade sig, bland blåbärsris och kråkbär. Röda hönsbär, stack upp ur den gröna mossan vid dammen. Ett gammalt hus, ännu inte helt ruttnat, vittnade om att ön varit befolkad långt in i vår tid. Stranden i norr, var täckt av blåmusselskal, och torkad vass. Fetknopp, smörblom, blommor i lila gränsade mellan strand och äng. ”Bild trycker på bild bak ögats lins. Ibland får jag svårt att hålla isär. Vad som var, och är”.

Drömmare

Drömmare.

Min Far var en drömmare. Vi vandrade i skogarna, mellan Frölunda och Högsbo. I dammarna sprang skräddare på vattenytan fort. De sjönk aldrig, men vattenytan böjdes ned, där de var. I vattnet simmade små skalbaggar snabbt, mot ytan, och ned i dammens bottenslam. Grodyngel for fram och tillbaka. Under några veckors tid genomgick de, alla stadier. Från små klumpar med svans, tlll stora yngel med fyra ben, och slutligen, små grodor, som sökte sig upp på land. Tallarna var låga där på höjden. Som stora buskar, med kottar, och grenar man kunde klättra i. Grodyngel fanns också i dammarna, i Apelvik på Rörö. I kvällningen, kunde konserten höras. Grodor som lät. Höga knarranden, som inte hade något slut. På natten var det kanske tyst, men då sov jag. Stora syrsor, vårtbitare, tävlade med sitt gnidande, om platsen i ljudens rymd. Pappa längtade bort. Han trivdes aldrig som målare. De andra var kommunister. ”brödkommunister”, sa Pappa. Han röstade på Centern. Det var det längsta åt vänster som var möjligt, när man kom från öarna. Efter arbetet gick de andra gärna till krogen. Pappa drack inget. De pratade om saker han inte var intresserad av. Han tänkte på natur, och miljö.

Långt innan något miljöparti fanns, var han det. Inte ens fotboll fungerade. De andra höll på Blåvitt, eller GAIS. Pappa höll på ÖIS. Han gjorde inte längre sånger, eller skrev dikter. Han spelade piano, och sjöng gärna. Tänk om han ändå fått vara frikyrklig. Det gick inte. Han kallade dem ofta för ”hycklare”. I dammarna norr på Rörö, tävlade de vita näckrosorna om plats. Ibland när vi gick, kom vi till Sandviken mot norr. Labyrinterna skakade om mig i iver, att få vandra i dem. Vildrosorna hade ännu inte slagit rot på stranden, när jag var liten. Gråa stockar, grenar, och plankor, hade sköljts upp, långt på stranden, i vinterstormar. På västerstranden låg höga kullar av sten. ”De e engelsmännera”, sa Pappa vid en stor gravkulle. Han vandrade ofta med Hjalmar, genom skogarna och bergen i Högsbo. Hjalmar hade problem med nerverna. Han hade en stor svart Labrador. Den hade mask i magen, och kunde visst inte bli frisk. Pappa tyckte synd om Hjalmar. Det gjorde även jag, så liten jag var. Pappa tog sig alltid tid.

Västerstranden på Rörö, är mycket lång. Som liten, sprang jag från kullersten till kullersten. Kilometervis. Utanför finns bara vatten. Skulle jorden inte vara rund, så såg man Danmark, eller England i fjärran. Uppe på ”mödda”, den högsta platsen på ön, breder tallskog ut sig. Faster Judit var med och planterade, för många år sedan. Hon planterade också i söder på ön, en bit upp från stranden mot Hyppeln. När jag var liten fanns det labb på Rörös västerstrand. Kor och får som betade gav näring åt en ovanlig fauna, och flora. Under en sten på berget mot västerstranden, lyfte Pappa på en sten. Där låg ett gammalt mynt. Det hade han lagt där som liten. Jag kan aldrig hitta Pappas mynt igen. Pappa älskade Risö. Det var här som hans Farfar drunknat, berättade Far. Pappas båtar gick grunt i sjön. Risö har många vikar åt öster. Där kunde vi gå långt in, och lägga oss tryggt, mot många vindar. Norr på ön är en lagun, med en liten infart. Där är inte heller djupt. Vi låg där många gånger. På kvällen gjorde vi brasa på stranden. Pappa sjöng sånger om mig. Det gjorde inget. Han var ju glad. Över ön fanns många sänkor. Där växte inte bara gräs. Hallon och Björnbär, frodades där. Vi plockade och kokade kräm.

I stranden fanns torr vass och säv. Jag gjorde båtar av säv. Till segel hade jag en fjäder från mås. Ofta föll fjädern av, när båten seglat en bit ut. Min bror lärde mig, att istället för fjäder, bryta vass i tunna strimlor. En båt med tio segel styrde sedan ut, mot fjärran land. I början när vi skaffat båt, tältade vi alltid. Det var som vi inte ännu förstått, att båten gick bra att sova i. Det var roligt att sova i tält. I början fanns inga bra luftmadrasser. De som fanns, var i tunn plast, och gick lätt sönder. Jag hade en röd. Min bror en grön. Plötsligt kom Pappa på, att vi skulle sova i båten. Den var inte så stor, så hur skulle vi få plats? Pappa var finurlig. Han hittade en trälem. Den lade han ute i båten. Mellan styrplatsen, och bänken bak. Där låg han. Det var sedan alltid hans plats. Även när syskonen senare var stora och inte var med, så sov han på ”sin plats”. Jag gjorde ett stort misstag en gång i båten. Vi var uppe vid Kalvön, norr på Tjörn. Jag skulle laga köttsoppa till familjen. Påhittig tog jag kylvatten som sprutade ut när vi körde. Det vattnet var ju redan varmt, och så sparade vi på det andra. Ingen åt. Jag hade ju glömt att kylvattnet var salt. Min Pappa var en drömmare. Han vandrade på öarna, och i skogarna, och tänkte på det förgångna. Släkten som flytt. Lämningar. Husgrunder. Ingen kunde vara så eftertänksam som han. ”Her har di strevat, och her har di slett”, sa han, och grubblade.

Liten

Liten.

När jag var liten älskade jag skogen. Det gjorde min Pappa också. Jag lekte på sommaren med ett förstoringsglas, ett brännglas som fick löven att ryka. Min Mamma hade med sig picknick åt alla, och en damtidning till sig själv. På vintern älskade jag att åka skidor och skridskor. Jag for som ett jehu nedför backarna. På den tiden var det alltid kallt på vintrarna. Det fanns gott om dammar. Där åkte jag skridskor, medan Pappa gjorde upp lägereld. Hur vått eller kallt det än var så hittade Pappa på något sätt torra grenar, och gjorde en brasa som vi värmde oss vid. Vi byggde lådbilar. Dom gick att styra. Hjulen var hämtade från barnvagnar. Jag minns ännu hur oerhört värdefulla bra hjul var. Det var nog det värdefullaste vi barn visste. När jag var sex år köpte familjen en motorbåt.

Tidigt på våren när isen smällt värmde solen så skönt. Pappa och jag var ute med båten långt innan någon annan hade sjösatt. Vi hade flera små öar i södra skärgården som vi kallade för våra öar. Tidigt kom blommor, gula blommor och styvmorsvioler som tog skydd av varandra i gropar och små ängar. På den tiden fanns det mycket fiskmåsar och ejdrar vid öarna. Vi följde deras utveckling vecka för vecka. Först byggde fåglarna med stor möda fina små bon. En vecka senare låg där ett ägg. Sedan två ägg, och blomtuvorna blev ännu yppigare. Måsarna lade alltid tre prickiga ägg. Ejdrarna 4-6 gråbruna något större ägg. I början av våren följde Pappa och jag fåglarnas och blommornas utveckling. Ibland åkte vi fiskebåt från fiskhamnen till Rörö. Pappa var själv fiskare när han var ung, och kände fiskare på alla båtar, Vi fick krabbor, räkor humrar, kräftor och fisk. Senare på sommaren åkte vi till Mormors lilla stuga i Floda, och plockade bär och svamp. Då hade Pappa börjat arbeta och jag minns hur glada vi blev när hans moped hördes i den lilla backen. En gång stod vi barn och mumsade röda vinbär vid grannens häck. Farbror Svensson kom ut och tittade strängt på oss barn. Då sa lilla Sara, röd om kinderna: ”Vi tar inga bär, vi bara står här".

När jag flyttade första gången, var jag fyra år. Min stora kärlek, var en ett år äldre flicka från Kustroddaregatan. Det var där jag flyttade ifrån. Hon kom till min födelsedag, på det nya stället, Basungatan. Basungatan låg längst ut, i det nybyggda Västra Frölunda. Det var ett jättestort hus. Det hade åtta våningar, och var så långt, att jag vet inte hur. När jag var nyinflyttad, var jag alltid rädd, att inte hitta hem. Innan jag började skolan, var jag kär i lilla Lena. Hon var lillasyster till min vän Jan. Han var två år äldre än jag. Lena var ett år yngre. Hon var ljus och blåögd. Jan var min bästa vän. Kjell var ett år äldre än jag. Han hade grammofon, och spelade amerikansk musik. Rock and Roll. Det var fortfarande 50-tal. Kjell var nog ändå före sin tid. Vi var ju så små. När jag började skolan, fanns där en flicka som hette Jane. Hon var nog sexig, men jag visste inte vad det var då. Framför allt fanns där en lång flicka, med ljusa flätor. Hon sprang, nästan lika fort som jag. Hon var nästan lika stark, och hon spelade brännboll så bra. Hon hette Mari. Mari såg ut som en ängel. Jag älskade henne. Hon gick i söndagsskolan som jag, och hon lekte gärna i skogen. Hennes äldre bror hette Stellan. Han sprang fortast av alla jag visste. Maris Pappa hade varit svensk mästare på 100 meter.
På den nya skolan, i tredje klass, tävlade jag en gång mot en ny, främmande pojke. Han var större än jag, och gick i en annan klass. Han vann över mig, med en meter. Det kändes overkligt, men han var verkligen bättre än jag. Ibland lekte vi ”kom och knö”, på den nya skolan. Många barn tryckte in varandra i ett hörn. Det blev en stor klump, av barn till sist. Jag tyckte inte om att vara med. Alltid var det någon flicka, man knöddes mot. Det var skämmigt. I femte klass fick en flicka bröst. Hon hette Astrid. På något sätt blev hon sötare då. Vi stod på skolgården. Det var på Flatåsskolan. Vi fick flytta dit i mellanstadiet. Alla flickor i klassen stod bakom henne. Jag stod framför. Alla pojkar stod bakom mig. Tiden stod stilla. Så knuffades jag fram. På något sätt kramade jag Astrid. Alla jublade. Jag skämdes, men var lycklig, på samma gång. I femte klass flyttade vi en andra gång. Jag kom till en pojkklass. Det tog några år. Jag var sent utvecklad, och glömde på något sätt bort, flickor. De glimmade till, och ibland blev jag ändå kär. I sjunde klass hände det. Vi var i skolträdgården, Det doftade rosor, ängsblommor och gräs. Krokängsparken gränsade intill. Det var tidig höst, och löven skimrade i gult, orange, och rött. Hon hette Inga-Lill. Marken vi låg på var mjuk. Så var även Inga-Lill. Hon älskade mig, förstod jag. Jag älskade henne då. Hon gav mig allt, av det jag behövde. En liten pojke kom dit. En man dansade därifrån. Mitt nya liv började där och då. Inga-Lill min Inga-Lill.

Koljöfjord

Koljöfjorden.

Vi var norr om Orust. Inne i Koljöfjorden. Malö strömmar gick utanför. Norrut. Här inne mellan fastlandet och Orust, var det aldrig farligt hårt väder. Vi hade startat i Fiskebäck, för fjorton dagar sedan. Första dagen gick vi till Gillholmen. Vi åt där. Pappa var glad att träffa sin bror. Mamma ville stanna några dagar. Hon ville alltid stanna. Jag ville alltid gå ”nol ower”, som Pappa sa. Det är Bohusländska, och betyder ”norr ut”. Min bror var med. Vi sov i båten. Pappa hade gjort en ny bänk till sig. Han tyckte om att ligga bara under sufletten. Det var väl mer som att sova i tält. Nästa morgon vaknade vi ganska tidigt. När vi åt frukost använde föräldrarna pulvergrädde i kaffet. Mjölken gjorde vi av mjölkpulver. Axel och Annie hade kor. Vi ville inte störa, och Pappa, älskade nytt, som pulver. Vi lade ut och körde försiktigt runt böen, och vidare ut mot Vockards villa, där den lyste röd och ensam mot vattnet och himmelen, som var ljus och vänlig. Sedan tog vi av mot norr. Vi gick genom Instö-ränna, över Björnöfjorden, in i vattnet mellan fastlandet och Tjörn. Vi lade oss vid Rehrsholmen och åt middag.

Det var en ansenlig tur, för en båt, som bara gjorde åtta knop. Mamma sköljde disken i det friska saltvattnet. Mamma ville ligga kvar. Jag ville gå nol ower. När vi kom till Farholmarna sänkte sig solen sakta. Vi hann inte mer än att belägga båten, så gick solen ner, och den fuktigt tysta natten, sänkte sig. Pappa var alltid noga med hur han låg för vindarna. Gärna två draggar, och två linor till land. Vi lyssnade aldrig på radio. Pappa visste hur vinden skulle vrida sig. I vattnet fanns mareld på sensommaren. Det var små djur som lyste vid beröring. Nu såg vi något nytt på morgonen. Det var små geléklumpar som lyste inne i. Olika former och olika ljus. Det var något nytt, och spännande. Pappa lyssnade på mig, och körde norrut. Vi stannande vid bryggan, där linfärjan gick, på Orust östsida. Vi handlade mat. Mycket konservburkar, och bröd. Det var lite hokus pokus, att kunna handla i ”ödemarken”, Jag trivdes med den inre vägen. Innanför både Tjörn och Orust. Men jag ville gå ut ur Orustgattet, och fortsätta längs Bokenäs, till Lysekil och Smögen. Det var där som Morfar och Mormor, kom från. Och där som Taube var så mycket. Båten gick i åtta knop.

Vi stannade på nya öar och var där några dagar. Steningssund hade vi varit inne i. Där mynnade en liten bäck. Bäcköring levde där. Vi var aldrig inne i Uddevalla, men visste var det låg. Fjorden in, mellan faslandet och Orust var smal och ringlande, med höga klippor. Det gick nog inte att ta land på värsta ställena. Vi fortsatte mot innerfjorden. Skogklädda öar med barrskog, hävde sig över oss. Till slut kom vi ut på öppnare vatten. Vi behövde ta hamn. Natten kom. Vi fann en vik, med en sandstrand. Berg sköt ut, där vattnet var djupt tillräckligt. En äng tog över efter sanden. Höga tallar vilade sig mäktigt runt viken. Får gick och betade på ängen. Vi var ensamma igen. Somnade snart. Efter frukost, utforskade min bror och jag, viken. Det var en stor ö, helt täckt av skog. Jag följde vattnet åt öster. Snart kom jag till ett kalksandschakt. Det var svårt att klättra. Sand och grus lossnade och förde mig ner, när jag försökte komma upp. Till slut klättrade jag och fann en väg i kanten. När jag kom upp, såg jag en vik öppna sig. Det var den största sandstrand jag någonsin sett. Den var formad som en hästsko. Längst inne fanns en fyr. Stor skog gränsade till sanden. Vi rusade tillbaks, och hämtade Pappa. Tillsammans flyttade vi båten. Längst in i viken, var det muddrat. Vi kom ända in till stranden. Viken hette ”Fyrviken”. På östra sidan fanns svarta klippor. Där kunde också båten ligga. Det fanns stigar på ön. Vi utforskade mer och mer. Till slut gick vi över till öns andra sida. Vi möttes av en äldre kvinna. Där gick kor och betade. Får sprang på stranden. Grisar grymtade i sin stia. I ett uthus byggde hennes son en eka. Hennes man stannade i huset. Han har ”griller i huvet”, sa hon. Vi blev bjudna på kaffe och saft. Pojken kom in och drack, med oss. Han var väl runt femtio år gammal. Ogift, och trogen, sina föräldrar. Den gamle höll sig undan. Vi följde med till uthuset. Det var en fin träeka han byggde. Spännande.

Det skulle vara roligt att stanna, och se hur den växte fram. Den var halvfärdig nu. I ljust trä. På stranden gick fåren makligt och betade. De hade varit i Prästviken, där vi först landade, och betat på ängen. De gick fritt, och nu var de på östsidan, helt nära gården. Vi köpte mjölk och ägg. Detta var så tidigt, så båtturister var ännu något främmande. Frun berättade att de blivit bjudna en miljon för ön. Sand hade tagits på sjöbotten, så några rika hade sett ön. En miljon var mycket då. Upplevelsemässigt var det nog som hundra miljoner idag. Kornknarren hördes på öststranden. Strandskator sprang av och an. En koloni med skrattmåsar hade slagit sig ner. Det liknade ju Stockholms skärgård. Skrattmåsen är som en mås med huvudet doppat i choklad. De skränade oavbrutet. I det grunda vattnet trivdes ål, och liten horngädda. Blåmusslor samlades i grupper. Det låga vattnet, bara några decimeter, sträckte sig ända bort till nästa ö, en god bit bort. Vi gick genom den parkliknande skogen, tillbaks till båten. En båt till hade lagt till, när vi kom. Helt nära oss. Folk som inte var vana vid båtliv då, lade sig gärna tätt intill. Vi såg noga på den svarta klippan. Nästa gång skulle vi nog lägga oss där. På kvällen flammade brasan muntert på stranden. Vi var lyckliga då.